▼Husses
ord om olyckan
Jag ska försöka skriva en liten
resumé om de senaste dagarnas upp- och nedvända värld. Var som
sagt ute på jakt i lördags (18/10) och en älg blev påskjuten.
Jag kallade in Jill från sökrundan hon var ute på, på en helt
annan del av marken. Vi satte oss i bilen och åkte till
skottplatsen. Spårade i lina en bit, släppte henne sedan när vi
upptäckte blodspår i snön. Det gick snabbt för henne och inom 10
minuter blev det ståndskall ca 750 meter ifrån där jag och
farsan stod. Det föll sig därför naturligt att ingen av oss
skulle gå på det utan i detta fall skulle den som var närmast gå
in på ståndet och avsluta.
Det skarpa föret gjorde dock att
det drog ut på tiden och ståndet förflyttade sig totalt några
hundra meter under de 1,5-2 timmarna som hunden skällde. Till
slut gick skotten av och ett av skotten verkar ha träffat en
sten eller nåt och gett en rikoschett som sedan gick in i
hundens framben.
Jag var så lycklig när jag fick
höra att det skjutits en älg efter henne under eftersöket. 1,5-2
timmars ståndskall gjorde husse så stolt. 2 minuter senare
rasade dock allt samman då jag fick höra att hunden blivit
träffad av ett av skotten...
Jag sprang allt jag kunde till
min underbara Jill. La mig ner med henne på backen, försökte
stoppa den blödning som uppstått. Ringde jourhavande veterinär
och fick sedan hjälp att växelvis bära henne upp till bilen.
Körde därefter i ilfart de 6 milen ner till veterinären i
Vännäs, fick vänta ca 10 minuter innan jourhavande var på plats.
Bar sedan in henne för smärtstillande, dropp och sedan narkos.
Hon var så lugn, klok och snäll under hela tiden, bara orolig en
liten stund när jag försvann ur hennes blick för att hjälpa till
att knyta upp hennes dropp i taket.
När hon sedan med hjälp av
narkosen somnat, undersöktes hennes svårt skadade ben, men det
fanns dessvärre inget de kunde göra för att hjälpa henne och vi
fattade då det fruktansvärt jobbiga beslutet att låta henne
somna in helt...
 Måste
säga att hela historien känns fruktansvärt jobbig, inte bara för
mig och Andréa utan för hela familjen, jaktlaget och vänner. För
mig var hon inte ett jaktredskap, hon var min bästa vän. Hon var
en jakthund kanske 100 timmar per år, årets övriga 8660 timmar
var hon en familjemedlem som hängde med oss överallt.
Jag är i all sorg trots allt
lycklig över att jag fick 10 mysminuter själv med henne i väntan
på veterinären. De minuterna blev ett fint farväl som hjälper
mig när det känns som värst.
Just nu vet jag inte om jag
kommer att orka skaffa någon ny hund, eller ens fortsätta att
jaga i framtiden. Nu ska jag sörja Jill och blicka framåt mot
den bebis vi väntar om drygt 4 veckor (21/11). Sedan får väl
framtiden utvisa vad som händer och sker.
Stort tack till alla, kända som
okända, för alla varma och tröstande ord jag fått under dessa
jobbiga dagar. Det hjälper.
Skrivet av Daniel - 081020
|
