Oxvattnets Jill, på bilden 1½ år gammal.

Oxvattnets Jill - S55529/2006

F: 06-08-01  D: 08-10-18

Uppfödare: Oxvattnets Kennel / Älgbitens Kennel

E: INTUCH INTJCH NORDUCH NORDJCH EUW-06 NV-02 ACKERS DOJ
U: J FÄBOBERGETS METHA

▼Om Jill
Jill förändrade och utvecklade mitt liv på flera olika vis. Hon fick mig nog att växa upp och mogna på något sätt. Valptiden var, ska ärligt sägas, ganska påfrestande. Hon var väldigt energisk, värre än någon annan hund jag träffat. Oj, vad hon kunde härja. Hon var verkligen inte den gosiga typen av valp, utan det var allt eller inget. Samtidigt var hon klok och trygg. Rumsren direkt. Man kan nog inte påstå att hon var den perfekta "förstahunden", men hon lärde mig ruskigt mycket om hundars psykologi som jag i all framtid kommer att ha nytta av. Vi hade väldigt många maktkamper det första året, men till slut accepterade hon sin roll i "flocken" och vi blev ett bra team.

Jill var mycket social, men hon var samtidigt självständig och hade ett ruskigt stabilt psyke, så det var aldrig några som helst problem att lämna henne ensam, vare sig i hundgården, i bilen eller hemma. Lydnadsmässigt hann hon väl aldrig bli någon stjärna, men det fungerade väldigt bra ändå. Hon kunde det jag ansåg vara viktigast och det är väl egentligen huvudsaken. Ett stort plus i kanten var att hon aldrig skällde hemma, varken i hundgården eller inomhus.

Jaktligt sett så började den första hösten (2007) rätt bra. Redan i slutet av augusti skällde hon älg i 2,5 timme, för att sedan under första jaktveckan ha åtminstone 2 upptag på älg, innan hennes första älg (en liten 2-taggare) blev skjuten på "stånd". Efter den älgen gick det lite trögt, även om det blev ett par upptag till under hösten utan resultat.

Den andra jakthösten började rätt trögt, några bra arbeten gjorde hon under septemberjakten, men söket var inte till full belåtenhet (troligtvis noskvalster). Dessutom drabbades hon av en tasskada (p.g.a. ett 13 timmars arbete med en kviga med bra spring i benen) som förstörde många jaktdagar i september. Under uppehållet behandlades hon mot noskvalster och till oktoberjakten var hon utvilad och "fit for fight" igen. Första helgen jobbade hon grymt bra med ko och kalv i ett par timmar, men dessvärre mestadels på fel sida rågången. Andra jakthelgen, ja det blev dessvärre hennes sista. Under ett eftersök på en påskjuten älgko skottskadades Jill så illa, att vi tvingades avliva henne. Den 18/10 2008 är en dag jag för all framtid kommer att minnas som en av de absolut värsta i mitt liv. Hela situationen känns så onödig, det hade verkligen inte behövt sluta så här...

Nu kan man bara blicka tillbaka på de fina stunderna tillsammans med denna fantastiskt trevliga och personliga tik. Det är något som ingen kan ta ifrån mig. Hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Min första hund! Hon lärde mig så mycket. Hon kommer alltid att vara saknad...

Mera om olyckan »
Jills första ståndskall 070828 »
Björntest 080711 »